Jag var hos läkaren i förra veckan för att prata om mina framsteg, eller baksteg också för den delen. Grunden till besöket var att se över hur det går med sjukskrivningen. Tiden springer i väg då jag varit sjukskriven sedan 1 juni. Nu jobbar jag dock 50% sedan några veckor tillbaka och skall få fortsätta med det i någon vecka till. Sedan är det tanken att jag skall gå upp till att jobba 75%. Sjukt läskigt.
Det är inte läskigt för att jag behöver börja jobba mer utan allt runt omkring. Vad händer om jag får totalt hjärnsläpp och glömmer vad jag pysslar med. Att jag glömmer saker från och till just nu är inte ovanligt. Att gå och handla utan en inköpslista är uteslutet, även då det bara är två saker jag behöver handla. Det har hänt lite för många gånger att jag kommer hem med allt möjligt utan dom få saker jag skulle handla. Vad jag skulle handla glömde jag redan när jag klev ut genom ytterdörren.
Det händer lite allt för ofta att jag zoomar ut helt från ingenstans. När världen runt omkring mig blir alldeles för mycket att hantera kryper jag in i mitt skal och försvinner i väg en stund. Jag är där men ändå inte. Rent krasst kan jag inte säga att mitt hälsotillstånd har blivit så himla mycket bättre sedan jag påbörjade sjukskrivningen. Sämsta tiden att bli sjukskriven är under sommaren, det finns då inga behörig personal på plats som kan hjälpa till att ta sig framåt. Under juni till augusti fick jag “självläka” för att sedan i september börja få riktig hjälp.
Så vad är det egentligen jag “lider” av enligt min journal? D vitaminbrist har jag kämpat med i över 3 år, den vill verkligen inte komma upp i godkända värden. Men sedan har vi en rad med “syndrom”. Utmattningssyndrom, sömnapnésyndrom, paniksyndrom och tvångssyndrom. Finns det fler att välja på? Dom tre huvudorsakerna till sjukskrivningen är fibromyalgi, recidiverande depression och utmattningssyndrom. Man blir ju inte precis gladare eller friskare av att läsa ens journal kan jag säga.
Men jag har bestämt mig. 2023 är året jag börjar leva som jag levt förut men att min hälsa går i första hand. Mina 24 timmar skall innehålla tid för återhämtning på samma sätt som det skall finnas tid för att leva som jag inte vore dålig. Man lever bara en gång och det är dags att ta vara på det. Om jag skall bli bättre (för helt frisk kommer jag troligen aldrig bli) är det dags att jag börjar ta hand om mig själv och ser till att hjälpa mig själv på det sätt jag behöver.
Jag skall stanna upp varje morgon och känna efter vad JAG behöver för att ta mig igenom denna dag! Det är dags att börja ställa lite krav på min omgivning och allt runt omkring mig helt enkelt.
No Comments