Kommer du ihåg den där perioden då alla som kunde satt hemma och jobbade hela dagarna. När det hade gått så lång tid att du inte orkade bry dig om att klä dig i vardagskläder eller ens sminka dig. Det var liksom ingen mening.
Lite där är jag nu även om jag inte vill. Sedan i 22 maj är jag åter igen sjukskriven på 100% fram till den sista juni. Det känns lite som att världen stannade upp igen. Jag vet precis varför jag är sjukskriven, men det är sjukt frustrerande för det kom helt oväntat. Trodde jag skulle kunna jobba några timmar per dag.
Så för att göra en historia kort, idag är jag sjukskriven pga utmattning, fibromyalgi och njursten. Så med andra ord jag är sjuk från topp till tå. Vissa timmar på dygnet mår jag kanon (om man bortser från den kroniska värken i hela kroppen), det är då min hjärna jobbar på högvarv och jag vill förändra världen. Tyvärr håller inte det måendet i sig speciellt många timmar per dag och allt faller samman.
Behöver motivation till att lura hjärnan och kroppen att livet är lätt och roligt. Jag behöver dopamin som håller i sig en timme eller två per dag så jag känner att det är kul med livet. För att bara gå hemma och inte göra något alls gör inte saken bättre. Självklart skulle jag kunna ligga på soffan hela dagarna och titta på filmer eller serier, men jag funkar inte så.
I helgen köpte jag en fåtölj eller en loveseat skulle man kunna säga på secondhand. Den skall stå på mitt rum där jag kan sitta och bara vara. Men för att den skall få plats behöver hela rummet möbleras om, rensas och städas. Något som tar otroligt lång tid då jag inte har kraften att göra många knopp om dagen. Men kanske är det som håller mig i gång nu ett tag framöver.
Vilket jäkla ilands problem egentligen. Men det är mitt liv i väntan på en operation som jag inte har den blekaste om när den blir av. Nu vet ni i alla fall varför det är så tyst här. Har inget just nu att skriva om.