När hälsan knackar på.

2020 börjar närma sig sitt slut och det är väl tur det. Året som inte varit någon höjdare även då vi försökt anpassa oss väldigt bra. Just nu befinner vi oss i stugan mitt bland granar och tallar. Så skönt att äntligen komma hit igen. Även då jag skall jobba lite då och då så är det avkopplande att vara här. Beroende på jobb och väder så får vi se hur länge vi stannar, men nyår är tänkt att spendera här. Nyårsdagen blir troligen väldigt seg då vi skall se JHVM kl 03:00 på nyårsaftonsnatten.

Men det var inte riktigt det jag skulle ta upp idag. Tänkte köra en liten uppdatering om min hälsa. Den där skiten som jag faktiskt dragits med sedan november 2018 tydligen. Gick in och läste min journal på 1177.se här om dagen. Så i november 2018 började allt. Det tog dock flera veckor innan diagnosen ställdes, så innan dess var jag på gastroskopi och ett gäng andra undersökningar utan resultat. Det var först i februari 2019 som doktorn konstaterade just utmattningssyndrom med panikångest. Kanske en lätt väg att gå när en inte hittar något på alla prover utan endast går efter hur jag beskriver mitt mående. Sjukskrivningen tog fart och jag hoppade fram och tillbaka med att jobba eller inte. Samtidigt fick jag börja med antidepressiva tabletter. Dom äter jag än i dag.

November 2019 förklarade jag för min doktor att jag börjat få ont i armar och händer. Ja då hade vi kommit fram till att jag led av D vitaminbrist, riktigt ordentligt. Så alla krämpor jag kände efter den diagnosen berodde på d vitamin bristen. Jag har nu ätit receptbelagda tabletter för vitaminbrist i över 1 år utan att det kommit upp i den nivå doktorn vill. Kanske dags att se över detta? Värk i armar och händer har blivit värre. Nu i december gick det steget längre, en morgon när jag vaknade kunde jag inte fokusera blicken överhuvudtaget och balansen var helt borta. Efter någon dag med detta och en hel del påtryckning får jag lov att åka till akuten. Där tror dom kristallsjukan.

Så jag är nu 40+, dricker inte alkohol, tränar 1-3 gånger i veckan med eller sjukgymnast, träffar en dietist, går även till en handkirurg som ser över mina händer. Är det konstigt att man mår dåligt? Jag försöker varje gång som jag mår skit att tänka på dom dagar som jag verkligen mådde så där riktigt bra. För sådana dagar jag haft en hel del med under tiden jag varit dålig. Ibland är det svårt att se dom ljusa dagarna. Det värker i händer och armar, depressionen är ett faktum och jag gråter för typ allt. Kunde jag så skulle jag ligga kvar i sängen dom dagarna och bara gråta, men jag orkar bara inte vara så svag.

För det är inte bara värken och depressionen som gör det hela jobbigt. Desto längre tid det går desto mer ofokuserad blir jag. Det känns som det skapas mer och mer bomull i huvudet på mig, talet blir allt sämre och jag rör mig som en 105åring. Jo jag är glad att jag inte ligger på IVA med covid.

Så vad är mitt mål? Jo självklart att bli “frisk”. Jag tänker fortsätta att vara nykterist, träna och försöka äta bra. För att ingen skall kunna lägga skulden för mitt mående på vikten så vill jag självklart ta mig ner ett antal kilo. Men jag tänker inte banta för att bli smal, jag skall träna bort fettet för att själv må bra i psyket. För all denna skit gör att jag stegar i vikt fortare än regeringen fastställer lagar här i Sverige. Det var nog ett otroligt dåligt exempel med tanke på hur dåliga dom är på att just fastställa lagar. *skrattar* På under ett år har dessa krämpor och tabletter gjort att jag gått upp 12 kilo, det är mycket! 12 helt onödiga kilon.

Tack, till dig som orkade ända ner hit. Det är nu vi ser framåt och hoppas på ett bättre 2021.