Livet kom emellan, den hårda vägen.

Har inte glömt er, men livet kom emellan, den hårda vägen skulle vi kunna säga.

Jag som hade så mycket nytt att komma med här, tanken var att börja få i gång bloggen och vardagen normalt igen from 1 september. Men vi skulle kunna säga att livet kom emellan. Natten mellan lördag och söndag 31 aug – 1 sep så hände det något som jag absolut inte ens kunde tänka mig skulle hända.

Bull ramlade ner på något sätt från köksön tror vi och landade dåligt. Hans vänster bakben ville inte vara med och vi kunde se på direkten att det var något som inte stämde. Dock trodde vi endast att det skulle vara en stukning och han skulle få lite bandage och en skena kanske. Då detta hända vid 04:35 på lördag natt så kunde vi inget göra just då. Vid 6 tiden tog jag med mig Bull ut och la oss i soffan på verandan. Vår favoritplats året runt. Där låg vi fram till att veterinären öppnade kl 10. Varje gång jag rörde mig så pussade han mig i ansiktet, något vi gör väldigt ofta för att reta mannen.

Direkt när veterinären öppnade så ringde jag och hörde mig för efter en tid. Vi fick komma på direkten. Jag kommer inte orka skriva så mycket om vad som hände hos veterinären mer än att vi fick ett beslut att ta. Antingen kunde dom gå vidare med en operation men det skulle inte ta bort “skadan” utan han skulle vara lam på bakbenet resten av sin tid eller så skulle vi få låta honom somna in där och då. Han skulle inte kunna stödja sig på benet eller kunna uträtta sina behov på egen hand.

Vi visste att vi behövde ta detta svåra beslut snart, men jag var inte alls beredd på att behöva göra det just den dagen. Han han blev allt sämre under tiden vi var hos veterinären, de gjorde att vårt beslut blev något lättare att ta. Vi tog beslutet som var för hans skull inte och inte vår. Det sista vi ville var att han skulle behöva lida och ha ont den sista tiden i livet. Efter ha levt i nästan precis 20 år är det inte värdigt att låta honom få ett dåligt slut. Han har fått ett otroligt kärleksfullt liv och jag ångrar inga beslut överhuvudtaget. Men helvete vad jag saknar honom. Bara efter någon timme insåg jag hur tyst och ensamt det var här hemma utan honom. Söndagsnatten var sjukt tung och det var knappt att jag kunde öppna ögonen på morgonen när klockan ringde. Det är nu jag behöver göra om alla mina dagliga “rutiner” för att inte sakna honom allt för mycket.

Så om det är tyst här på bloggen lite längre än planerat så vet ni varför. Samtidigt som jag försöker komma över det värsta här så skall det planeras en fest till helgen. Men jag lovar att komma tillbaka snart, jag saknar er och vill så gärna börja fota och skriva om en massa roliga saker. Ge mig bara lite tid…..