Ibland blir det lite tyst och frånvarande…

En kan leva i förnekelese men livet kommer oftast i kapp en i slutänden. Det spelar ingen roll hur fort du springer, livet är alltid snabbare. Jag har insett nu att jag kanske börja tanka med hjärnan och inte hjärtat. Eller är det magen och inte hjärtat?

Ibland kan det bli lite tyst och frånvarande. Ja ni kanske har märkt att det varit tyst här i några dagar, och nej detta är inget inlägg där jag kommer be om ursäkt för det. För även om jag gärna vill be om ursäkt så är det inget jag behöver göra egentligen. Detta är min portal, min tid och det är jag som bestämmer precis vad och när jag lägger upp något. Men jag vill ändå berätta lite om vad som händer. För även om ni kanske inte så är så väldigt intresserade av just det när ni kommer in här på bloggen så känner jag att det kanske lättar mitt hjärta lite.

Sedan någon vecka så fick jag ”diagnosen” utmattningssyndrom som jag tidigare skrivit om. Jag går nu på antidepressiva tabletter och även ibland sömntabletter. Dessa sömntabletter tar jag otroligt sällan då jag har en fobi för sådana tabletter. Jag är nämligen livrädd för att inte vakna efter ha tagit en sådan tablett. Doktorn garanterade mig att inget sådant skulle kunna hända med dessa tabletter och jag vet att han har helt rätt, men det är något som suttit i bakhuvudet under flera flera år. Jag har egentligen inte haft några större problem anser jag själv. Doktorn tycker dock att jag lider av depression, håglöshet och okoncentrerat tillstånd. Ja det kanske jag kan leva med, men jag lider inte av det. Intalar jag mig själv iallafall. För jag lever inget sådant liv där jag kan krypa in i mig själv när det passar och bara släppa omvärlden, fast å andra sidan vem lever ett sådant liv. Det är bara att göra det liksom. Kanske just det jag har lite svårt för, jag kan inte bara släppa allt och låta alla runt om kring mig ta hand om det som händer.

Men det jag ville säga att sedan fredagsmorgon förra veckan så slog den där utmattningssyndromen till ordentligt för mig. Mer eller mindre under tre dagar så ville jag bara lägga mig på golvet och gråta. Det fanns ingen ork eller motivation till något. Jag försökte med allt för att få mig på andra tankar, men jag kände bara paniken och stressen. Det kändes som jag sprungit milen fast jag bara rest mig från soffan. Att sätta mig framför datorn och kanske blogga eller läsa bloggar fick mig bara att känna ännu mera stress. Vet bara inte varför jag vart stressad hela tiden. Värmen slog till och jag svettades samtidigt som jag bara ville sätta mig och hyperventilera. Magen sa ifrån så många gånger om att det var något som inte stämde. Ni vet den där känslan man kan få i magen när man är sjukt nervös, jag menar verkligen sjukt nervös. Så jag har bestämt mig för att ta allt i min egna takt nu och inte tvinga mig till att göra något förutom att gå upp på morgonen och gå till jobbet. (Doktorn ville egentligen sjukskriva mig). Kommer det stunder då jag kan sitta framför datorn utan att paniken kommer så blir det absolut blogginlägg, för helt ärligt så saknar jag att fota och skriva. Just nu testar jag både en massa hudvård och makeup för att lätta tankarna. Det är min flykt från verkligheten för en stund.​

På söndag tar jag min weekendbag och far mot Steam Hotel i Västerås. Som jag längtat efter denna vistelse! Det kommer bli ett dygn där jag och Lotta kommer ta det lugnt och bara ta vara på varje minut. Vi skall självklart tillbringa några (eller många) timmar på deras spa avdelning men vi skall också peppa och stötta varann under tiden. Vi skall se till att bygga upp varandras motivation och inspiration. De må bara vara knappt 24 timmar som vi kommer vara där, men jag tror det kommer räcka för att jag skall komma på banan igen.