Inte ens hos en läkare får kroppen vara sig själv. Body shaming finns överallt, ibland där du minst anar det. “Body shaming and being concerned about someone´s health are two diffrent things”.
I dag skulle jag ha gått på cellprovtagning, men jag gick inte. Vet att det är skit dumt att bara strunta i dessa tider. Men jag kom verkligen inte i väg.
För ca 15 år sedan var jag på mödravårdscentralen, kommer inte ihåg varför faktiskt. Men det var säkert pga preventivmedel eller liknade. Jag gick därifrån och mådde sämre än jag gjorde innan jag kom dit. Gynekologen pratade endast om min vikt under vårt möte, och det var inget positivt. Jag vägde då mindre än vad jag gör idag, men mådde absolut inte dåligt av det. Strax innan jag gick till denna inbokade tid hade jag varit på en hälsoundersökning och fått godkänt på alla mina prover. Alla värden såg väldigt bra ut och jag hade inget som helst att oroa mig för, inte ens läkaren nämnde min vikt med något negativt. Hon frågade om jag tränade och jag sa som det var. Inga konstigheter alls med det tydligen.
Men till saken hör att den här gynekologen pratade så mycket om min vikt att hon glömde varför jag var där. Och det gjorde faktiskt jag med. Gör jag inget åt min vikt så kommer jag inte kunna få barn, kommer sluta med att jag inte orkar ta mig upp från soffan eller inte ens ut genom ytterdörren. Hon pratade om sin syster som vägde 3 siffriga, jag är inte i närheten av att väga 100 siffrig. Verken nu eller då. Ja hon kanske menade väl men hennes sätt att säga alla dessa saker som hon sa (orkar inte skriva allt hon sa) fick mig att må så dåligt. Inte en gång frågade hon mig hur jag egentligen mådde. Det som knäckte mig mest denna dag var när hon väl frågade mig något och det var om jag varit i ett förhållande. När jag berättade att jag hade fast förhållande sedan många år tillbaka fick jag bara till svar – Ja det är väl tur det, för snart kanske du inte ens orkar gå ut och leta.
Jag vet att jag måste ta mig iväg på dessa provtagningar. Men undrar om jag inte skall ta och försöka boka in mig i grannkommunen även denna gång så jag kommer iväg. Kommer inte ihåg vad hon hette och vill egentligen inte veta det heller. Hon kanske inte jobbar kvar, kanske var hon nära pensionsåldern redan då.
Känner igen mycket av det du skriver från min egna erfarenheter av vården. Det suger verkligen att de inte kan vara mera lyhörda och öppna för patienten.
Ja det är så trist att det skall vara så i dagens samhälle. Vart är tanken att vi skall känna oss trygga om inte hos vården?