Browsing Category

Dare to be you

Dare to be you

Hur långt har självförtroendet kommit?

Hur långt har självförtroendet kommit?

Jag har pratat om det förut och det blir aldrig ett gammalt ämne. Så idag pratar vi om hur långt har självförtroendet kommit egentligen.

Bloggens huvudämne är att våga vara sig själv, något jag inte pratat om så mycket på senaste tiden tyvärr. För ett ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om att just vara sig själv och jag tänkte reflektera lite över det idag. Vad har hänt under ett år, har det blivit någon skillnad och vad har jag själv uppnått.

För ett år sedan var jag inte alls lika säker på mig själv i sammanhang där jag inte kände mig riktigt hemma. Jag var den där som försökte anpassa mig efter alla andra och inte sticka ut i mängden. Något jag tyckt varit fruktansvärt svårt, för jag är den som sticker ut i mängden egentligen.

Idag är jag är 38 år, färgar håret lila och går klädd som jag känner för dagen. Skulle inte komma på tanken att bära plagg som inte får mig bekväm bara för att andra tycker det är snyggt. Varför skall någon behöva känna sig obekväm i några plagg? Hittar du något du gillar skall du kunna bära det med stolthet och inte gå inte gå runt o skämmas. Har äntligen lärt mig att bära kjol. Något jag avskytt sen jag var liten. Har aldrig gillat att visa mina ben, men med strumpbyxor eller leggings fungerar det riktigt bra, nu. Måste dock lära mig att gå i plagg som inte sitter som tält på mig. Det borde inte vara några problem då jag väldigt ofta går i stuprör så det är bara överdelen att jobba på.

Hur långt har självförtroendet kommit?

Känner mig otroligt mycket säkrare som person nu och har mer eller mindre slutat bry mig om vad andra tycker. Det är mitt liv och jag tänker leva det ordentligt. Älskar mitt lila hår och struntar i att jag enligt många börjar bli för gammal för att bära upp det.

Men jag tror faktiskt inte problemet är vad jag skall bära utan det är mer, vart hittar jag kläderna som passar mig! På ett år har vi kommit rätt långt bland utbudet på större kläder men långt ifrån ett bra sortiment. Att fler butiker inte hängt på är för mig ett under. Jag som är kort och stor har väldigt svårt att hitta snygga kläder som passar. Antingen är dom stora som tält eller i en tant modell. Dom flesta tröjor jag hittar som är snygga är som klänningar på mig för du är automatiskt lång när du drar större storlekar tydligen. Vill inte behöva sy upp alla plagg jag köper. Fördelen med kjol är att jag oftast inte behöver tänka på hur lång den är, om jag nu inte köper en modell som skall vara lång. Är det resår så kan jag oftast gå ner en storlek och då blir inte kjolen för lång. Men det är överdelarna som är otroligt svåra att hitta.

Hur långt har självförtroendet kommit?

Det finns både för- och nackdelar med att sortimentet är litet ute i handeln, jag köper inte överdrivet med kläder. Och då jag bär svart hela tiden så ser jag till att ett plagg fungerar året om. Är det kanske meningen att jag skall bli ekonomisk och miljövänlig med min shopping?

Nä det var faktiskt inte min garderob vi skulle prata om idag utan det här med självförtroende. Det hänger väl kanske ihop lite grann när jag tänker efter. Har du en garderob du trivs i så speglar det ditt självförtroende. Så vi kanske kan lägga skulden för dåligt självförtroende på dagens butiker?

Hur har du gått till väga för att stärka ditt självförtroende?

Dare to be you

Bloggandet vänder riktning

Bloggandet vänder riktning

Ibland får man tid över att fundera på livet. Jag har tagit mig en lång funderare och nu bestämt att bloggandet vänder riktning.

Varför läser ni egentligen min blogg? Vad är det som gjort att ni återkommer och läser om vad jag har att berätta?

Jag har tagit mig en funderare under en längre tid ( ett par månader faktiskt) ang bloggandet. Det är inte på tal om att jag skall sluta, det skulle absolut inte gå då jag verkligen älskar detta. Men frågan är mer det här med alla fack en blir placerad i. Fram till i dag har jag kallat mig skönhetsbloggare, men enligt en skara människor så är jag inte en renodlat skönhetsbloggare. Vilket egentligen inte göra mig så mycket, jag vill ju skriva om så mycket mer än bara skönhet. Livet är fullt med trevliga saker som jag vill dela med mig av.

Personligen känner jag att det är en sådan hets bland skönhetsbloggarna, det gäller att vara först ut med dom senaste produkterna hela tiden. Jag vill ta mig tid att testa en produkt ordentligt för att se om den verkligen passar eller inte. Är trött på att bara slänga upp produkt efter produkt i varje inlägg, vill hitta något där emellan som håller i hop bloggen och gör den mer levande.

Så from idag kommer ni märka att jag byter bana på bloggen. Perfekt tid nu när en har lite tid över under sommaren. Det blir ett koncept som fungerar för mig och min livsstil. Självfallet kommer skönhet vara en stor del av bloggen även i framtiden då jag älskar det, men det kommer blandas ut med inlägg om så mycket annat. Jag vill inte bli placerad i ett fack, men måste jag välja så kommer jag from min ombyggnation titulera mig som livsstilsbloggare.

Vad vill ni se mer av här?

 

Dare to be you

Lär känna Annica, en personlighet utanför bloggen

lär känna Annica

Det blir mycket ytligheter när man driver en livsstil- och skönhetsblogg. Men jag känner att det är dags att jag bjuder lite på mig själv. Så idag kör vi helt enkelt lär känna Annica, en personlighet utanför bloggen

Idag befinner jag mig ute på #TICSE , följ mig på Instagram för vad som händer under fredag och lördag. Men för er som inte hänger där tänkte jag ta i akt att låta er känna mig på en annan nivå. Den där sidan som är bortom bloggen. För alla vi influensers lever inte precis till 100% så som ni uppfattar oss på skärmen. Så vi kör ”Lär känna Annica, en sida utanför bloggen” idag.

Annica Nordström heter jag och har nu bloggat under Daretobeyou.se sedan oktober 2015. Jag har drivit hemsidor och bloggar sedan Lunarstorm tiden (90talet). Usch nu kände jag mig riktigt gammal, men för er som inte vet så är jag 37 och vid midsommar går jag över till 38. Design, dagböcker och fotografering har alltid intresserat mig så därför var det rätt naturligt att gå ifrån en dagbok till att börja skriva på nätet.

Men vad gör jag när jag inte sitter varför en dator. Eller ja det gör jag rätt ofta även då jag inte bloggar.

Lär känna Annica, en personlighet utanför bloggen

Min barndom

Som barn avskydde jag rosa och blått och ville ständigt vara som och med min storebror (6½år äldre). Tror det tog bra många år innan min mor fick på mig en klänning, min bror hade ingen och då behövde inte jag heller. Antar att jag egentligen var helt normal som barn, hade vad jag minns inga konstigheter för mig. Men jag antar att jag kommer få höra det en efter de andra inom snar framtid. Jo jag kommer ihåg att när jag skulle väcka min bror så bet jag alltid honom i stortån! Alltså, urk skulle aldrig falla mig in i dag att göra något så äckligt.

Att jag tänkte på andra började nog redan vid barnsben då jag var i väg på kollo. Idag tog vi en utflykt till Nora och alla gick runt och shoppade. Själv gick jag och köpte fyra rosa glasassietter till min mor. Fråga mig inte varför, jag kommer verkligen inte ihåg varför jag gjorde det. Tyckte väl helt enkelt att dom var fina och att min mor behövde dom.

Mitt hem

För ca 8 år sedan flyttade jag, sambon, Bill o Bull till vårt första gemensamma hus norr om Stockholm, Häggvik. Bill lämnade oss för ca 6 år sedan pga alzheimers så nu är Bull ensam herre på täppan. För ni vet ju att det är inte vi som äger katterna, det är dom som äger oss. Här i huset njuter jag i min egna oas under dom varmare månaderna. Det är oftast där jag sitter med ett glas vin och datorn om kvällarna och bloggar. Då huset är stort nog för oss två så har jag lyxen att både få en walk in closet och ett eget kontor. (Skall visa er runt där inne någon dag). Har på senaste tiden börjat känna mig instängd i mitt eget hus. Inte för att det är litet utan för att grannarna börjar komma närmare inpå känns det som. Jag har ingen frihet kvar utanför husets väggar och jag känner mig ständigt iakttagen. I-landsproblem, ja jag vet.

Min kreativitet

Jag är en sådan person som har 100 idéer i huvudet dagligen och vill gärna förverkliga dom alla, samtidigt. Den kreativa ådran ligger i sedan barnsben. Men jag gillade inte att göra som alla andra. Nej jag skulle samla på vägskyltar, måla väggar i olika kreationer, lyfta in en bil på innergården på skolan och ha som bildprojektor. Ja ni fattar, mina projekt får gärna gå en aning utanför ramen och vara lite crazy. Har nog lugnat ner mig lite på senaste tiden då sambon inte gillar när jag går allt för bananas hemma. Kan förstå honom, ibland.

Ett problem jag har är att jag tröttnar otroligt fort på saker. Det handlar mesta dels om mode, färger, prylar och inredning. Jag måste förnya mig hela tiden på något sätt. Men hittar jag något jag gillar så går jag 150% in i det och skaffar tex 4 stycken av den där kjolen som var så himla bekväm.

Mina hobbies

Kan nog säga att jag egentligen inte har några direkta hobbies då jag tycker om att göra så mycket och helt beroende på årstid eller humör. En tid var det tårtbak, smyckestillverkning, virkning, måla tavlor, odla allt som går att äta. Kan göra listan lång men det är inte några hobbies som vuxit sig fast under flera år. Jag är helt enkelt en periodare. Eller jo, nu när jag tänker efter bloggen och fotografering är två saker som funnits kvar under ett gäng år och då kanske jag kan räkna dom som mina hobbies. Sedan är jag väl som alla andra, gillar att träffa vänner, dricka gott och laga god mat. Älskar musik och försöker alltid ta mig iväg på konserter, ibland i närområdet och visa gånger reser jag iväg. I sommar blir det Adele i London tex.

Resor

Jag älskar att resa. Återvänder ofta till Köpenhamn och Malmö när jag skall åka iväg på kortare resor själv. Har en förkärlek till dessa två städer, vet inte riktigt varför. Annars så är det Edinburgh som får mitt hjärta att smälta. När jag vill åka iväg med sambo och katt över helgen så tar vi oss upp till stugan som ligger i Ljusnarsberg. Stugan upp i Överkalix kommer vi tyvärr inte så ofta till längre. Usa är inget som lockar mig längre, var till New York 2005 och det räckte för mig. Nu vill jag ha städer med mer personlighet och något kortare restid.

Den jag är

Jag är personen som älskar att ge. Saker, tjänster eller bara omtanke. Men får jag ingen omtanke eller respekt tillbaka efter en tid tappar jag energin för den personen. Då är denna person inte längre värd min tid och energi. Jag vill se andra lyckliga, men kanske inte på vilken bekostnad som helst. Älskar lugnet och är nog mer en ensamvarg än en lagspelare. Trivs som bäst på landet men vill kunna ha möjligheten till stadslivet. Älskar snabba bilar och sitter gärna bakom ratten när jag inte behöver ta hänsyn till någon annan.

Har ni fått en annan bild av mig nu eller var detta mer självklarheter efter att ni följt mig här på bloggen? Undrar ni över något eller vill ställa en helt annan fråga utöver det jag tagit upp så tveka inte! Om man skall vara sig själv så måste man faktiskt kunna bjuda lite på sig själv också. Nu kanske jag inte har bjudit så speciellt mycket på mig själv, men vi kan väl starta här.

Dare to be you

Paniken har släppt och jag har landat

Ibland behöver man andas lite extra när paniken kommer krypandes. Paniken har släppt och jag har landat, men än är inte vardagen tillbaka som vanligt.

Det har varit tyst här ett tag och det är inte för att jag glömt bort er utan det har varit så mycket både fysiskt och psykiskt den sista veckan. Men nu är jag på banan igen och skall ta mig an så mycket roligheter som hänt.

Ni som följer mig på Instagram vet lite om vad som hänt förra veckan. Det var Daisy Beauty Award galan, jag tog med mig May och åkte till Reserol fabriken och så har jag äntligen tagit mig iväg till frisören och klippte av hockeykvalet i nacken. Nu har jag äntligen en frisyr.

Men ni har även fått följa min panik över att inte ha något att sätta på mig till DB Awards. Sådan panik att galan väl var över så var jag så utmattad att jag knappt orkade ta mig upp på torsdagen. Mina beställningar av kläder svek mig ordentligt att blodtrycket steg för var dag. Alla leveranser dröjde, inget företagen hade något med att göra utan det var Postnord som levde upp till sitt dåliga rykte. Kvällen innan galan när jag väl fått hämta ut alla leveranser så visade det sig att jag inte kunde ha något av det. Och då var klockan för mycket för att hinna ut och leta igen i alla butiker som jag redan sopat rent på festplagg. Efter jobbet på onsdagen hade jag ca 60min på mig att göra mig i och och hitta något att sätta på mig. Valde att göra mig helt klart med makeup och hår innan jag ställde mig på mitten i garderoben och gick igenom varje galge. Något borde jag ha, och det hela slutade med att jag bar samma spetsklänning som jag hade till företagsjulbordet.

Ibland skall man inte hålla på att överdriva det hela, man skall ta det man känner sig bekväm i och oftast finns det redan i garderoben. Så nu när galan är över kan jag lugnt gå över situationen och se vad jag lärde mig av det hela. Andas ut och allt ordnar sig helt enkelt. Paniken är borta och jag har tagit mig några extra timmars sömn idag. I morgon börjar en ny vecka och då skall jag ta tag i alla dom där sakerna jag fick flytta på i förra veckan.

Till grunden av paniken kanske jag skulle säga att det fanns en hel del andra moment. Jag brukar inte få sådan ångest och panik för att hitta kläder. Det har funnits några oros moment som jag fått ordna upp under veckan, några löste sig och några finns kvar.

Dare to be you

Komplex i livet

dare to move on

Lever du med komplex som får dig att dra dig undan eller har du kanske arbetat bort dina komplex. Oavsett om du älskar din kropp så har du säkert någon gång i livet känt dom där komplexen i bakhuvudet.

Man skall absolut inte skämmas för vad man gillar eller ser ut. Ja det kanske är lättare sagt än gjort ibland. Fram till 2016 avskydde jag kjolen och bar nästan eller rättare sagt aldrig det plagget. Idag kan jag inte leva utan den. Det känns tom konstigt att ta på mig byxor vissa dagar. Hur jag kom till att älska kjolen helt plötsligt?

Jag kom över det omtalade plagget leggings. Ett plagg som visa hatar medans andra älskar. Personligen älskar jag dom och tycker dom är otroligt sköna och bekväma. Ja faktiskt praktiskt också. För dig som inte lider av lårskav på sommaren kan jag berätta att detta plagg korta som långa kan rädda många ledsna lår under dom månader som värmen finns hos oss.

För oss som lätt får lårskav är det en pinna. Och nu har jag äntligen kommit fram till att jag tänker bära dessa leggings både för lårskav och att dom döljer mina ben. Japp för det är just benen som varit mitt hinder till att inte bära kjol tidigare. Dom är otroligt ljusa och tunna så att allt syns. Varje ådra eller röd prick lyser upp på mina vandrande finska pinnar. Jag är för lat för att köra brun utan sol hela tiden. Nu under vintern älskar jag att bära strumpbyxor och kan gå bananas med färger som livar upp min annars helt svarta outfit.

Så det finns sätt att gå runt sina komplex om man vill utan att lägga sig under kniven eller hålla sig inomhus hela tiden. Ett annat komplex jag haft tidigare men lyckats ta mig igenom är mina överarmar. Jag kunde inte gå hemifrån utan att bära en överdel som täckte ner till armbågarna. Idag förstår jag inte varför. Det är inte precis att jag täcker mina stora överarmar bara för att jag bär en överdel med långa armar. Storleken syns liksom igenom även fast man inte vill. Nu finns inte komplexet kvar i mitt huvud och jag tar ofta överdelar med kort ärm, och ibland går jag tom i linnen. Just linnen håller jag mig ifrån när jag skall till arbetet, men det är inte för att jag skäms över mina armar utan bara för att inte stoltsera med mina tatueringar som pryder överarmarna. Dom passar inte riktigt in på mitt arbete.

Men självklart har jag ett komplex kvar som suttit i sedan tonåren. Varför jag inte gjort något åt detta är för mig en gåta. Jag talar om min dubbelhaka. Jag kan dölja den med silvertejp, men hur snyggt blir det. Så har ni några tips på hur jag minskar eller döljer min dubbelhaka som snart tar över min hals? För om jag inte hade den så skulle jag faktiskt inte ha några komplex som får mig att hålla mig tillbaka. Jag kan leva med min mage som många kan tro är en gravidmage, mina lår och fotbollsvader. Hahaha ja och så skall vi då inte prata om min bakdel som i visa plagg kan jämföra sig med Kardashians.

Men varför har vi dessa komplex egentligen, skall vi inte vara nöjda med den vi egentligen är? Jag arbetar på att älska min kropp som den är även om jag skulle vilja arbeta på den lite (dubbelhakan). Men om jag inte älskar min kropp hur skall då någon annan kunna göra det.

Så det jag vill få fram idag är att alla har säkerligen komplex för något utan att du som står bredvid ser det. Ingen är perfekt i dagens samhälle, vilket är helt sjukt. Älska dig som du är och alla andra kommer ta efter.