Livsstil

Att leva med paniksyndrom

Att leva med paniksyndrom

Har du svårt att förstå personer som isolerar sig från att göra saker som är självklara för dig själv? Har du kanske tänkt på personen ifråga helt enkelt inte vågar. Idag berättar jag om hur det är att leva med paniksyndrom.

(Med risk för långt inlägg) Många vet inte i dagens samhälle vad det innebär att leva med paniksyndrom.

Jag har under nästan 5 års tid levt i hop med min sambos paniksyndrom. Detta har inte bara påverkat hans liv utan även mitt. En försöker leva ett så normalt liv som möjligt, men det påverkar en.

Det är smittsamt på ett sätt som är oundvikligt när man lever i hop. Även om jag nu inte har fått ”sjukdomen” så kommer visa symtom. Att inte kunna visa sig utanför huset eller inte ens vara ensam i ett rum på flera veckor tär på alla i omgivningen. Sedan att försöka bygga upp en stabil grund för att kunna ta sig utanför huset är svårt men den måste komma av sig själv.

Kommer inte sticka under stolen med att jag själv i början hade svårt att acceptera sambons hälsa. Då jag är en socialperson så är det svårt att tänka mig att inte kunna gå ut och träffa människor eller gå och handla normalt även mitt på dagen när det är som mest folk i butikerna. Att ha alternativet att kanske gå ut på krogen, äta middag på en trevlig restaurang eller ta ett biobesök.

När sambon sakta men säkert lärde sig att hantera situationen och kunde ta sig till jobbet, gå och handla så kunde även jag börja leva ett lite normalare liv. Nu kunde jag gå till jobbet och veta att han inte var ensam, kanske börja planera in lite event och att träffa mina vänner. Men att blanda in sambon i dessa aktiviteter var inte på tal om.

Det har tagit flera år innan sambon kommit så långt att han på egen hand vill ta sig ut och mingla bland okända personer, gå på restaurang, konserter. Att resa i väg med flyg tog nästan 5 år. Vi reste inte iväg någonstans där det krävdes annat färdmedel än bil. Detta gjorde att jag under dessa år tog mig iväg på egen hand. Inget som störde mig egentligen då jag älskar att resa själv, men självklart är det tråkigt att inte kunna resa i väg med sambon.

Nu fem år senare tog vi tag i saken, men det var sambon som fick komma fram till denna resa. Vi tog flög ner till Malmö för att sedan resa vidare till Köpenhamn med tåg. Därifrån tog vi sedan flyget hem till Arlanda. En resa som gick otroligt bra för att allt gick på hans villkor. Han har efter denna resa tagit sig fram och tillbaka till London utan problem. Men nu i sommar när vi skulle flyga hem från landet i Norrbotten gick inte allt riktigt som det skulle igen. Det gick så illa att vi fick ställa in flyget och ta tåget hem.

Tågresan gick riktigt bra och jag måste erkänna att det var väldigt trevligt. Första gången på nattåg igenom Norrland. Vad som gick fel inför flyget hem vet verken han eller jag. Men vi tror att det hängde mycket på all stress han hade i kroppen innan vi for upp till Norrland. Väl där slog det om i 180 och blev så otroligt lugnt, nästan kusligt lugnt som han beskrev det. Kroppen fick en chock helt enkelt.

Så låt den person som har paniksyndrom att jobba på det i sin egen takt. Inga stora förändringar skall komma för hastigt. Kroppen måste hinna vänja sig. Kom ihåg att det är skillnad på att dalta och ha förståelse för denna ”sjukdom”. Du kommer känna dig hjälplös och rent av handikappad för att du inget kan göra. Jag har varit där så många gånger nu och några gånger går det så långt med att känna sig så hjälplös att jag själv brister ut i gråt.

Paniksyndrom är inget farligt men ack så obehagligt. Långt i från alla får hjälp eller behandling. Många fixar detta på egen hand och tar sig vidare i livet medans andra isolerar sig totalt och aldrig tar sig vidare.

Jag skulle kunna skriva så mycket mera om detta men tror inte att ni orkar läsa mer om detta just nu. Kanske är ni intresserade och vill höra mer, ja då är det bara att säga till. Delar gärna med mig mer om detta ämne.

 

No Comments

Kommentera